det var en dröm...

att få flytta till ett land, inte det land som jag kallar mitt hemland utan till ett land jag själv valt. Ett steg mot drömmen var att resa dit för det var ändå ett land som ingen av oss mött.
Men ibland kan verkligheten inte motsvara drömmen och drömmen får förbli vad det är - en dröm.
Malta var ett härligt litet land. Ett land som är en liten ö (eller rättare sagt flera små öar) mitt i det stora blå Medelhavet. Det var himmel, sten och vatten. Det var helt underbart! Men det var också avgaser, små trånga gator och ont om grönområden. Lite sämre för en barnfamilj.
Hade jag varit 20 år med bara mig själv att tänka på så hade valet varit enkelt- drömmen hade blivit verklighet i form av den lilla ön mitt i havet.
Nu är jag inte en egocentrisk tjugoåring- tack och lov (!) utan en +30 någonting tvåbarnsmor och inte att förglömma - hustru. En svensk kvinna bortskämd med stora gröna ytor, med friheten att öppna dörren och låta barnafötter springa fritt!
Så drömmen blev bara en dröm- för denna gång. Men som ni vet, drömmar kommer alltid igen och någon gång kanske det blir verklighet....