Tankar om vänskap.

Jag hör till dom som inte alltid har så lätt att finna vänner. Och då menar jag riktiga vänner.
Det är inte så att jag på något sätt känner mig ensam utan jag har en umgängeskrets och jag har några nära vänner.
Men jag är rätt petig när det kommer till vänner. Jag har inget behov av ett gäng ytliga bekantskaper som jag bara kan surra om väder och vind över en kopp kaffe med. För att jag ska kunna satsa på en vänskap måste jag känna att det klickar och att denna vänskap har potential att utvecklas. Jag vill kunna prata med vänner om saker som betyder något. Kunna känna att jag och personen ifråga kan anförtro oss åt varandra.
Då jag har haft lätt för mig att träffa bra killar och pojkvänner så har jag inte haft samma succe på vänskapsfronten. Min allra närmaste vän som känner mig bäst bor sedan några år tillbaka många mil bort. Men jag har vänner som jag litar på nära mig också.
Tyvärr har jag för inte så länge sedan blivit blåst av någon jag betraktade som en vän. En person som jag inte känt länge men som jag tagit till mig och verkligen uppskattade att umgås med. För hur det än är så är det alltid trevligt att träffa nya ansikten och att dessutom komma att betrakta ett av dessa ansikten som en vän är en härlig känsla. Lite som att vara nyförälskad på ett psykiskt sätt. Man vill umgås ofta och lära känna varandra bättre liksom. Att då bli sviken av denna person som man betraktar vara en vän gör ont. Att denna "vän" nästlat sig in i mitt liv, i min familj. Det gör ont och det sätter spår. För mig blir konsekvensen den att jag drar öronen åt mig ännu mer när det gäller nya bekantskaper och eventuella framtida vänner. Tyvärr.