Men nu ska jag ju inte ta åt mig hela äran av mitt rena hem alldeles själv, det vore orättvist. För vi alla- hela familjen har slitit. Dante och Liv gick runt med en varsin sprayflaska (som stod på off) och trasa. De städade alla matbordsstolar till perfektion (?!) Vi är en väldigt jämställd familj! Och eftersom jag fick en lång sovmorgon imorse så muttrade jag inte över att Jens skulle se nån "viktig" skidåkning på tv utan jag gnodde istället nöjt på i badrummet.
Nu är Jens o Liv ute och skottar snö, Dante sover och jag: ja..bloggar! Jens får gärna ta skottningen, vedeldningen och matlagningen. Även om jag visst gillar att skotta så orkar jag inte hela uppfarten och när det gäller matlagning så är han för det första bättre på mig att laga mat och för det andra tycker han att det är roligt. För mig är matlagning mer något nödvändigt ont som jag gör bara för att överleva. Tråkigt men sant! Då tycker jag att det är mycket roligare att städa o pyssla med annat i hemmet. Jens är en riktigt bra man. Och en riktigt bra pappa. Att få barn tillsammans med honom är det klokaste jag gjort i hela mitt liv! Jag är väldigt glad över att jag tog mitt förnuft till fånga :)
Men jag kan inte låta bli att irritera mig över folk som häpnar över hur duktig Jens är. "Vilken pappa! Och vilket ansvar han tar och vad bra han är med barnen!! Jag menar...varför ska förväntningarna vara mindre bara för att han råkar vara man och inte kvinna, att han är pappa och inte mamma? För mig är det en självklarhet. För oss är det en självklarhet! Och för mig som mamma känns det tryggt att veta att han tar hand om våra barn minst lika bra som mig. Vi har samma grundprinciper när det gäller barnuppfostran. Vi delar ganska lika på sysslorna hemma. Inte för att vara jämställda utan för att det är så vi vill ha det. Punkt slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar