Tid att minnas.

Jag har varit duktig idag. Haft några ganska så intensiva timmar med att maila intervjupersoner och min handledare, ansökt om jobb både per mail och telefon. Slutade i hotmail där jag länge varit irriterad på min fulla inkorg. Så jag skapade nya mappar och rensade rent därinne.

Hittade en del gamla kort som fick mig att minnas tillbaka.

Minnas tiden som föräldraledig med Liv. De första veckornas kamp. Efter att ha bott på spädbarnsavdelningen i 10 dagar, varav endast två nätter med Liv i samma rum som mig kom vi slutligen hem med henne den 16 december. Minns hur jag låg i sovrummet och ammade och ammade och ammade igen..och igen. Hur jag tänkte: ska det vara så här? Ska jag inte ens hinna äta? Går det att lämna tillbaka henne?!

Jens hade precis börjat ett nytt jobb. Dagen innan Liv föddes. Han var hemma så mycket han kunde men slets mellan jobb och familj. Ett jobb som krävde resor över hela Sverige och en käresta som inte hann äta, duscha, knappt sova. Det var en tuff tid! Jag ammade Liv dygnet runt. Hon kunde äta i tre timmar, sova en kvart, äta igen.

Jag ringde Amningsmottagningen efter några veckor när jag var less på att inte kunna gå ut en längre sträcka för att Liv inte klarade av att vara utan mat över 30 minuter. Minns att jag fick mellanlanda på Konsum (av alla ställen) för att amma henne, halvvägs ner till stan.

När kvällen kom och vi skulle sova fick jag ångest när Jens somnade för jag visste att jag inte skulle få sova. Att jag ammade med amningsnapp försvårade det hela. jag var så rädd att Liv skulle få den i halsen så jag vågade inte somna, ibland gjorde jag det ändå.

På Amningsmottagningen fick jag svaret: kan du inte prova ett tag till?

Räddningen blev Linda som helt sonika tog med mig på affären och inhandlade bröstmjölksersättning och flaskor. Väl hemma matade hon Liv. Efter det miraklet vände det! Vilken frihet det var när Liv sov en hel timme på dagen och jag kunde äta vid matbordet! Och hon var äntligen nöjd min lilla gumma! Hon hade tidigare fått kämpa dygnena runt för att få i sig det hon behövde för att växa, vilken kämpe! Och nu blev Jens genast mer engagerad iom att även han kunde mata! Bröstmjölk i all ära, funkar det är det bra men annars är det lika bra med ersättning!

När Liv var 3 månader började jag kunna njuta av att vara mamma och tycka att det var roligt att vara med min gumma.

Och hon är fortfarande en riktig kämpe min älskade Liv! Mitt hjärta, det är du det min Liv Engla Molly!

När Dante föddes var det en helt annan historia. Efter en förlossning på endast sju timmar kom Dante Jens Marius till världen. Mammas älskade lille brottare (han hade öron som en brottare)! Och amningen gick hur bra som helst. Hur olika det kan vara.

Livs dopdag 6 maj 2006, precis 5 månader gammal. Festar på en baguette med smör hos mamma!