Typiskt.

Det är så typiskt att man så fort man börjat komma igång med träningen blir sjuk. Gå två steg bakåt och vänta på din tur. Jag kände mig trött igår men var ändå och spinnade. Tänkte att det berodde på en hektisk dag. Men imorse sved halsen och kroppen gjorde ont, sedan kom febern krypande. Och jag tycker såå synd om mig själv...Vem ska annars göra det?

Vid sånna här tillfällen är det bra att läsa bloggar av de som har det mycket värre. Men som ändå inte klagar. De är så starka. Undrar hur jag skulle ragera om jag drabbades av cancer av något slag? Skulle jag ha samma kämparglöd som Lotta (Vimmelmamman) och Sabina (Sabinas kamp)? Jag hoppas det men jag hoppas innerligt att jag aldrig ska behöva få veta det!

Det är tur att jag har en sån underbar familj som tar hand om mig. Bakar sockerkaka och kokar the åt mig! Trots att de själva är lite halvklena. Liv fick ett kruppanfall igår kväll. Hade det varit för ett år sedan hade vi åkt in på akuten. Men man vänjer sig vid det mesta. Är vi lugna så blir hon lugn. Och då brukar det oftast ge med sig.