Min högsta önskan.

Är att alla i min närhet, alla som jag tycker om och bryr mig om ska få må bra.
Det gör ont i mig när jag tänker på de av mina kära som mår dåligt. Varför ska det vara så svårt att få må bra, både fysiskt och psykiskt?.
Efter att själv ha mått psykiskt dåligt i jämna perioder sedan 13 års åldern så vet jag hur jobbigt det är att befinna sig nere i det svarta hålet. Hur svårt det är att se klart på sig själv och sitt eget liv. För när man är i avgrunden är det bara svart. Överallt. Min räddning har varit att jag aldrig varit rädd för att söka hjälp. Ibland har jag väntat längre än jag borde på denna hjälp, men en knuff i rätt riktning har ordnat det.
Och det går över, det gör det. Hur svårt, mörkt och negativt allt än är så finns det nånting ljust och härligt som väntar bakom nästa hörn.
Jag minns den första och enda gången jag gick till en spådam, det var för åtta år sedan. Jag har glömt mycket av vad kvinnan sade till mig men en sak minns jag. Hon berättade att jag varit med om en svår händelse och att jag inte skulle glida fram på en räkmacka utan att många svårigheter skulle möta mig. Men det var inget jag skulle vara rädd för eftersom en diamant behöver slipas för att bli just en diamant. Denna tanke har jag burit med mig sedan detta tillfälle och jag vet att jag efter varje svårighet kommer ut som en starkare människa.
Så ge inte upp. Håll ut och vänta på nästa hörn...